vardagsdressyr

dfdgsfdfggf

Usch vad dåligt samvete jag har för idag. Jag var så ledsen när jag började rida och han visste att han kunde utnyttja mig då vi var i paddocken vilket han också gjorde. Bråkade och hade sig. Åh vad arg jag blev på honom! Fick säga till honom ett par gånger på skarpen för han ska inte hålla på så. Fjanterier är vad det är. 
Underlaget i paddocken var rätt dåligt så red inte så länge och bestämde mig för att skritta ut runt stallet efteråt. Jag fick runt honom men det tog ett tag och han tjaffsade emot ofta. Backade, halvstegring, totalt fastfrusen var en del. Och då är det väl max 100 meter runt om själv stallbygnaden, om ens det. Aja, duktig var han och fick mycket beröm när han gick fram ändå. 

Men till det som fick mitt hjärta att brista idag var att trots jag sa åt honom många gånger (jag skulle aldrig göra något elakt, men ibland behövs tillsägelser), trots att jag var på dåligt humör innan och att han hela tiden pressade det så när jag gjorde i ordning honom efteråt så kommer han fram emot mig, slickar lite på min hand och lägger huvudet i händerna på mig som att han säger att vi är kompisar ändå. Att han nyfiket kommer fram och nosar runt och är med när jag plockar undan alla borstar.
Det är när han gör såhär jag blir så lycklig. För när han kom till mig gick det inte att ta sig in under hans skal. Nu kan jag ha honom springande löst och han kommer när jag kallar på honom och det är inte ens något jag har övat på. När jag kommer till stallet och han är i hagen tittar han alltid på mig och ska alltid ha koll på vart jag är. Det är bara en del av alla saker som är så underbart med honom <3